Molntunga skyar
De två senaste dagarna har jag inte gjort mycket alls, det tar på krafterna att kämpa sig fri.
Ständiga tankar, men låter det inte längre gå ut över maten.
Nu ska jag snart iväg på läkarmöte och sedan ska vi ut och segla i nästan en vecka och det ska bli helt fantastiskt skönt.
Midsommar
I fredags var det midsommar och solen lyste och vi hade det jättetrevligt med sillunch och kubb och blommor i håret och grillning och mys. Och så åt jag rabarberpaj.
Sjätte utmaningen
Idag åt jag jordgubbar och glass.
Det var gott.
Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns
Ibland gör det bara så himla ont.
Ett mörker.
Slutar finnas, tänka, känna.
En kvävande känsla, tryck över bröstet.
Andas.
Som att drunkna inifrån och samtidigt falla utan att veta när man kommer landa.
Det enda man kan göra är att kapitulera,
och låta sig slukas.
Sommardag och en femte utmaning
Idag har jag lärt mig HLR, haft partystrumporna, ätit lunch på mammas jobb och druckit juice i solen med en av mina bästaste vänner.
Glad och peppad på sommar/friskhet/frihet och livet i allmänhet gick jag sedan och spontanköpte lite RIKTIGT naturgodis, alltså med choklad! inga vanliga nötter här inte. Det fick aggera mellanmål och veckans första utmaning. Gott var det och det känns himla bra. Jag är så himla bra. Tips till er där ute som är i liknande sits som jag; utmana! våga! det går, trots att det känns omöjligt och skitläskigt.
Eftermiddan har spenderats i solen med jordgubbssaft och en bok och jag hoppas att sommarvärmen är här för att stanna.
The only thing that was ever ugly about me, was you
Många av er har säkert sett denhär tidigare. Men den är värd att se igen. Och igen. Och igen.
När jag såg den första gången hade jag inte en tanke på att bli frisk och den berörde mig därför knappt.
Idag är det dock annorlunda. Idag går den rakt in i hjärtat. För idag pågår kampen om att få livet tillbaka, en kamp jag förövrigt vägrar förlora.
Söndagförmiddag
Fruktsallad och fransk film i soffan med täcke och fortfarande pyamas, medan regnet öser ner utanför fönstret. Skulle ge nästan vad som helst för att få vara i ett soligt, eller regnigt med för den delen, Frankrike just nu.
Fjärde utmaningen
Del av dagens frukost innehållandes bland annat banan. Ytterligare en sak att pricka av från förbjudetlistan och planen med två utmaningar per vecka har hittills fungerat alldeles utmärkt.
Andas
Vad du än gör just nu, så ta ett djupt andetag. Och ta sedan ett till.
Du är underbar.
Har någon berättat det för dig nyligen?
Men det finns något viktigare.
Du är stark.
Ibland kanske det känns som att du inte är det. Kanske till och med ofta.
Men snälla, glöm aldrig, du är starkare än vad du tror.
Varje dag vaknar du. Oavsett vad du går igenom så vaknar du varje morgon och stiger upp.
Ta en sekund och ta verkligen in den tanken.
Efter all den här tiden, så har du hopp kvar.
Kanske sitter det långt inne.
Men du tar dig igenom varje dag!
Och det gör dig helt otrolig, obeskrivlig, nästan magisk och helt makalös.
Men andas. Idag. Nu.
Ibland kan allt bli för mycket.
Jag vill att du ska veta att det är okej.
Det kommer finnas dagar då du vill brya ihop och gråta.
Det kommer finnas dagar du du bara vill gömma dig.
Men det gör dig inte svag!
Det gör dig männsklig. Och det. Det är vackert.
Efter allt det här. Efter all den här tiden. Så kan du fortfarande känna.
Underskatta aldrig det. Aldrig.
För vet du vad det betyder?
Det betyder att det finns hopp.
Det betyder att du känner.
Kärlek, hopp, glädje, stolthet, drömsk.
Det betyder att du fortfarande är levande.
Och inte bara det.
Det betyder att du lever.
Fortsätt vara stark.
Fortsätt vara vacker för att du är du.
Fortsätt kämpa.
Sluta aldrig att känna.
Men ibland. Bara andas.
Fredag
En tredje riktig utmaning
Igår åt jag pasta med hemgjord pesto och grillad aubergin och jag vet inte hur länge sedan det var jag åt pasta senast, antagligen månader, men himla gott var det. Moaha, jävla demon, jag gjorde det!
Några sommardagar
I måndags uträttade jag ärenden, åt lunch med pappa på Un!co som nästan blivit vårat stammisställe, var på Isaks avslutning och blev genomblöt och såg sedan slutligen Sverige förlora mot Ukraina. I tisdags gjorde vi en liten utflykt, han på longboard och jag på cykel. Han är bra duktig på att åka, min lillebror!
Igår träffade jag Ebba och vi gick till arbetsförmedlingen och drack cola i solen och på kvällen tittade jag på Hollan - Tyskland på O'learys med några fina filurer. Idag har jag myst i solen med bästaste Malin och pratat om allt och inget och sedan dess har jag druckit två koppar te och läst min megabraiga bok. Ikväll väntar busligheter och jag kan inte förstå att det endast men samtidigt redan gått lite drygt en vecka sedan studenten. Livet som nyutexaminerad är rätt så fint ändå.
Sommardrömmar
Den här sommaren vill jag leva.
Och precis som förra sommaren vill jag känna mig lycklig.
Jag ska bära blommiga klänningar och finaste klockan, helt utan strumpbyxor eller kofta.
Jag ska ut och springa med enda syfte att njuta och inte ha en enda tanke på kompensation eller förbränning. Ska springa bara för att det är så himla härligt då och efteråt, åh längtar.
Jag ska ut och segla och bara ha det fantastikt fint. Bada från båten, ligga ensamma i små naturhamnar, upptäcka öar, strosa på små kullerstensgator i mysiga hamnstäder, se solnedgångar, springa barfota på klippor, äta färsk abborre, känna och lukta på salta havsvindar och äta glass på en brygga.
Jag vill åka på roadtrip med vänner, lyssna på musik med öppna bilfönster och bli alldeles ruffsig i håret, stanna till och fynda fina saker på små loppisar, äta medhavd matsäck och inte riktigt ha någon slutdestination utan bara åka och titta ut på sommaren.
Jag vill sitta på en rutig filt och ha picknick i gräset. Och spendera varma sommarkvällar på någons altan och dricka vin och prata om precis allt tills kvällen övergår i natt.
Jag vill ha riktigt kul och dansa tills solen går upp. Nästan. Komma hem när det börjar ljusna och fåglarna börjar vakna till liv och bara slänga av mig allt och somna leende på två sekunder. Och så vill jag ha många mysiga grillkvällar med folk som jag tycker himla mycket om.
Jag ska också läsa massa bra böcker, äta massa goda glassar, färska jordgubbar och vattenmelon och bada så mycket jag bara orkar.
Frukost #6
yougurt med jordgubbar och lite honung samt avokado- och ostmacka
Idag åt jag frukost på glasverandan och det var himla mysigt.
Har inte gjort så mycket idag, inte mer än att titta på lillebrors fotbollsmatch, läsa i solen, promenera lite, greja lite och så titta på spanien-italien såklart. Nu ska jag se film i sängen och förhoppningsvis somna ganska så tidigt.
Some dreams you have to let go
Jag är inte frisk, inte än.
Jag mår bra mycket bättre än för två månader sedan då jag skakandes av gråt skrek att jag inte orkade mer.
Jag kan nu bre en macka utan att ögonen tåras, jag väger inte längre upp salladsblad på matvåg, räknar varenda liten kalori, blir utmattad av att gå upp för en trappa eller får panikångest om maten ligger fel på tallriken.
Jag kan skratta igen, tanken på att äta gör mig inte längre skräckslagen och jag kan känna att livet är värt att leva.
Fysiskt har jag kommit en bra bit på väg, men saken är den att det, att äta, vikten, bara är en väldigt liten del av allt.
Jag mäter fortfarande ibland upp frukostyougurten med dl-mått för att det inte ska bli för mycket, har en lång lista på saker som jag helst undviker att äta då de är för jobbiga och en näst intill ännu längre lista på saker som är helt förbjudna (men som jag nu sakta men säkert börjar pricka av!).
Ångesten håller mig ofta vaken om nätterna, när jag ska äta själv funderar jag ofta på att skippa, och jag kan stundtals sakna den sjukaste tiden, mitt sjukaste jag, så att det gör ont och tanken på att jag aldrig kommer vara där igen gör mig ibland alldeles kall.
Jag är inte frisk, men jag har kommit en bit på väg.
Det är nu, nu när maten och ätandet har börjat fungera, som det verkligt svåra börjar; att försöka reda ut tankarna, minska ångesten, hitta ett sätt att slippa fundera så himla mycket och hela tiden, och framförallt komma på hur jag ska få anorexin att försvinna helt, eller iallafall så mycket som det går, så att den, till skillnad från förra gågen, inte kommer tillbaka.
Jag mår bra mycket bättre än för två månader sedan då jag skakandes av gråt skrek att jag inte orkade mer.
Jag kan nu bre en macka utan att ögonen tåras, jag väger inte längre upp salladsblad på matvåg, räknar varenda liten kalori, blir utmattad av att gå upp för en trappa eller får panikångest om maten ligger fel på tallriken.
Jag kan skratta igen, tanken på att äta gör mig inte längre skräckslagen och jag kan känna att livet är värt att leva.
Fysiskt har jag kommit en bra bit på väg, men saken är den att det, att äta, vikten, bara är en väldigt liten del av allt.
Jag mäter fortfarande ibland upp frukostyougurten med dl-mått för att det inte ska bli för mycket, har en lång lista på saker som jag helst undviker att äta då de är för jobbiga och en näst intill ännu längre lista på saker som är helt förbjudna (men som jag nu sakta men säkert börjar pricka av!).
Ångesten håller mig ofta vaken om nätterna, när jag ska äta själv funderar jag ofta på att skippa, och jag kan stundtals sakna den sjukaste tiden, mitt sjukaste jag, så att det gör ont och tanken på att jag aldrig kommer vara där igen gör mig ibland alldeles kall.
Jag är inte frisk, men jag har kommit en bit på väg.
Det är nu, nu när maten och ätandet har börjat fungera, som det verkligt svåra börjar; att försöka reda ut tankarna, minska ångesten, hitta ett sätt att slippa fundera så himla mycket och hela tiden, och framförallt komma på hur jag ska få anorexin att försvinna helt, eller iallafall så mycket som det går, så att den, till skillnad från förra gågen, inte kommer tillbaka.
En andra utmaning
På min studentdag bestämde jag mig för att visa mamma, alla andra och framförallt mig själv att jag kan, och åt en liten bit chokladtårta.
Njöt och skrattade anorexin rakt i ansiktet. (Jag åt en chokladpralin i Bryssel för nästan tre månader sedan, innan dess var det vid jul jag senast åt något så läskigt. Så ja, det var ett tag sedan).
Låt mig komma in, jag vill bli din
Varje gång man går upp för trappan nås man av en pust av liljekonvalj-doft och det kan ju vara något av det bästa som finns. Idag har jag traskat runt i finaste skorna med finaste strumporna, varit på läkarmöte och ätit lax på mammas arbetsrum, läst i solen och sovit nästan en timme nu på eftermiddan.
Gårdagen var ungefär lika fin, fast lite finare, trots regn, för kvällen spenderades på palermo med favoriterna och det är nästan så att jag saknar dem redan.
Frukost #5
Torsdagsfrukost i form av yougurt med blåbär och lingon, vindruvor och avokado/rädis-macka
Om den femte
Jag har tagit studenten.
Jag gjorde det.
Jag gjorde det.
Tack alla som gjorde gårdagen till en av mitt livs bästa dagar,
det var magiskt.
Sista dagen och en första utmaning
jätteglad/rädd/pirrig/ledsen/förväntansfull osv..
Idag åt jag min allra första riktiga skollunch på nästan ett år, och även min allra sista någonsin. Tänkte att det kunde få bli ett bra avslut, och det gick förvånansvärt bra, förvisso endast grönsakssoppa, men ändå! Känns bra att jag gjorde det. första utmaningen; check!
Hela dagen, sista skoldagen (åh!!) har jag pendalt mellan hopp och förtvivlan, inom loppet av tre minuter sisådär 18 gånger. Kan. inte. fatta. det. fast nästan hela tiden med en underton av glädje, tror jag, pirrig förväntan. Åh, att känna riktiga känslor igen om än väldigt svagt, bara det känns som ett steg i rätt riktning, ett kvitto på att jag är på rätt väg
men studenten hörrni. imorgon.
och ute en stilla sommarkväll.
Kvällstankar
Sörplar varmt te. Satt ute en sväng och luktade på regn och syrener och försökte få grepp om åtminstone några av alla tankar som ogreppbart virrvlade förbi. Studenten skrämmer mig, jag är ju redan mitt uppe i att lämna en trygghet. Lugnande tanke dock; att i stort sett alla blivande studenter mitt i glädjen känner den där framtidsrädslan, separationsångesten. Så det är okej. Står med tåspetsarna på väg ut i det verkliga livet. Kan ana det, längtan, nervositeten, nu får jag göra vad jag vill! Resa, jobba, leva, känna. Grundskoletiden och framförallt gymnasieåren har gett mig så otroligt mycket, så många minnen att plocka fram när man behöver något fint. Åh obeskrivliga fantastiska tid. Finaste Nv09c, ni har mitt hjärta för alltid. Kan inte förstå att slutet, eller snarare början på resten av livet, är så himla nära. Så. himla. jättenära. Förberedelser är i full gång, bildspel som ger nostalgitårar, matlagning, städning osv osv. Känns som att jag fixar åt någon annan. Allt detta kan väl inte vara för att JAG ska ta studenten.
jag. studenten.
hjälp.
Men samtidigt.
Kan känna pirret komma krypande.
Åh, förväntan. Sommarlängtan, frihetslängtan, framtidslängtan.
Början på något nytt, något riktigt, något bra.
And we will never look back, at the faded silhouette
Igår fick vi äntligen se Avicii, trots att allt talade emot. Först en första inställd konsert och så nu igår; regn, rusk, inställda tåg och förseningar. Det löste sig dock, tack vare sista-minuten-chaufför (tack!!) och när vi väl var där spelade allt strul inte längre någon roll, för att dansa till levels och silhouettes, live med två favoritmänniskor och en massa andra, var helt underbart även fast det var i småregn.
Idag har jag städat och fixat för på tisdag tar jag studenten trots att jag inte riktigt kan förstå det. Sista skolveckan någonsin är över, en enda ynka liten skoldag kvar, sen är det slut och tryggheten det innebär att veta vad man ska göra varenda dag försvinner och det känns helt underbart men samtidigt nästan smärtsamt skrämmande.
