All my nightmares escaped my head
När mörkret känns skrämmande eller jag inte orkar känna tänka finnas lyssnar jag på det lugnande ljudet av regn som smattrar mot fönstret. Sätter på mig min mjukaste tröja från monki och kryper ner under min rosenblommiga filt i sängen. Lyssnar på radical face eller simon and garfunkel och sluter ögonen och låter tankarna vandra. Eller så dricker jag varmt mjukt te ur min finaste mugg. Allt i väntan på att livet ska kännas meningsfullt igen.
Om fredagstankar
Vardagen flyter på, bra dagar varvas med dåliga dagar. Att jobba på dagis med små barn som visar uppskattning gör mig varm och ger mig annat att tänka på och att jobba som konståkningstränare ger mig lyckorus. Fint. Men vissa dagar infinner sig ångesten redan när jag vaknar och dessa dagar har jag inte ens ork att koka kaffe utan ligger mest under en filt, låter tiden gå och undrar hur jag någonsin ska orka något annat än ingenting.
Jag kan äta igen och räknar inte längre kalorierna i varenda liten gurkbit, och det är så himla obeskrivligt skönt. Anorexin börjar äntligen bli svagare, och nu är det den som tynar bort och inte jag. Men samtidigt är jag rädd för att falla tillbaka. Hur konstigt det än låter saknar jag att vara sjuk så mycket att det gör ont ibland, matångesten som varit borta ett tag nu har återigen börjat smyga sig på ibland då och då och jag känner igen de tidiga små små små varningssignalerna. Men jag tänker inte låta mig själv falla igen. Jag har äntligen påbörjat samtalsterapi, ska göra allt jag kan för att bli av med demonerna en gång för alla och hoppas att jag ska kunna lära mig att må bra igen. För det är så mycet jag vill göra och jag vill alltid må så bra som jag gör de bra dagarna. Livet väntar liksom inte.
En omöjlighet avklarad
Idag köpte jag en alldeles egen godispåse och för bara någon vecka sedan åt jag min allra första godisbit på så länge att jag inte minns när det var senast. För bara några månader sedan var det inte ens en möjlighet, det fanns liksom inte i min värld, för då kunde jag knappt ens dricka vatten eller äta en vindruva utan eftertanke. Framsteg mina vänner, framsteg.
But me myself I got nothing to prove
Jag har lärt mig att äta igen, nästan allt på föbjudet-listan är struket
och jag börjar sakta men säkert försöka acceptera hur min friska kropp ser ut. .
Jag har ork att faktiskt leva och
jag behöver inte längre ha kontroll kontroll kontroll utan klarar av att vara spontan.
Ja, jag mår bättre än på länge.
Men samtidig.
Jag vågar liksom inte riktigt känna efter för jag är så rädd att jag ska upptäcka att det inte är på riktigt.
För det är fortfarande något som gör så himla ont och ångesten håller mig fortfarande vaken om kvällarna.
Och jag undrar om det inte tänker bli bättre än såhär.
Sommar-utmaningar
Jordnötssmör/banan-macka och jordgubbar
De senaste utmaningarna stavas jordnötssmör, krämig pasta, kex och muffin.
Till Anorexin
April 2012
Aldrig mer.
Du smög dig på, viskade att allt skulle bli så mycket bättre, bara jag gjorde som du sa.
Du fick mig att tro att det var jag som hade kontroll över dig, när det var precis tvärt om.
Du fick mig att tro att du var min vän, att du ville mitt bästa.
Men samma sekund som jag släpte in dig började du ta över mitt liv, och du gjorde det utan tvekan till ett helvete.
Löftena om perfektion visade sig vara lögner. I själva verket fick du mig bara att känna mig mer och mer misslyckad och de en gång vackra, uppmuntrande orden förvandlade till tvång, skrik och en smärta så knivskarp att den inte kan förklaras med ord.
Du är det värsta som har hänt mig.
Du fick mig att gå från en person som älskade livet, till en som var mer död än levande.
Du tog ifrån mig allt av värde, gjorde mig till ett iskallt, tomt skal.
Du fick mig att förstöra och ljuga för mina vänner,
min familj,
men mest av allt för mig själv.
men mest av allt för mig själv.
Jag vill att du ska veta att jag hatar dig.
Men vet du vad?
Jag är färdig med dig och dina förbannade lögner.
Jag har tagit procentenheterna tillbaka och jag är på väg att hitta mig själv igen.
Jag tänker nämligen döda dig, innan du dödar mig.
Att fatta vad som betyder nåt
Åh förträffligt fin dag! Kände mig så glad och peppad efter jobbet så jag bestämde mig för att idag var en alldeles utmärkt dag att premiärutmaningsfika. Mellanmål i form av en chokladmuffin, med mamma som sällskap. Mysigt och den var så himla god och det känns så himla bra! Anorexidemon släng dig i väggen, jag kan och vill och FÅR fika och njuta, precis som alla andra! Jag tar mitt liv tillbaka. Vi var även och såg en fotoutställning på Upplandsmuseet samt inhandlade lite sommarböcker. Det är inte mycket som slår känslan av en, två, tre! nya fina böcker.
Nu har jag precis varit ute och sprungit och åh att springa sig alldeles jättetrött och känna blodet pumpa och bara vara i vartenda steg, varenda sekund. och sedan när man kommer hem slänga sig i poolen.
"Om man kunde springa utan att bli trött skulle man inte vilja göra något annat".
Nu väntar grillmiddag och lite sådant, och solen lyser och om två dagar åker vi och jag bara njuter av att för en gång skull få känna ett litet pirr av lycka.
Om man kunde vara någon annan, någon bättre
Senaste tiden har inte varit särskilt bra, har varit tillbaka ner i det där jag så förtvivlat försöker lägga bakom mig.
Jag vet inte riktigt vad jag vill.
Jag pendlar mellan att äta och att inte äta, planera viktnedgång och tänka friskhetstankar.
Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ner igen eller fortsätta kämpa.
Eller, det är klart jag vill bli fri och frisk och lycklig, men jag är bara så himla trött.
Trött på att inte känna, trött på rivande ångest, trött på att inte kunna somna om nätterna.
Nu är jag tillbaka på rätt väg igen, tror jag, men känner liksom ingen riktig kämparglöd.
Saknar att vara smal och sjuk så obeskrivligt mycket.
Är i ett känslomässigt ingemansland, och vet inte riktigt vad jag ska göra för att komma härifrån.
Nått som gör dig glad mer ofta än ibland
När jag läser att det jag skriver är peppande och stöttande blir jag alldeles varm.
Ni är så fina allihopa.
Och jag önskar att jag var ens hälften så stark som ni säger att jag är.
Utmaningarna fortsätter
I veckan som gått har jag prickat av mörk choklad, ostkaka och restaurangmat. woop.
Frågor
Fick några frågor av en fin tjej som jag tänkte svara på;
Vad går du i för behandling om du gör det.
Hur länge har du varit sjuk?
Vad fick dig att börja kämpa? Har du varit inlagd?
Hur länge har du varit sjuk?
Vad fick dig att börja kämpa? Har du varit inlagd?
Just nu går jag inte i någon behandling. Har dock regelbundna läkarbesök och ska snart på ett första gruppsamtals-möte.
Jag har varit sjuk av och till i lite drygt tre år. Har haft två rejäla dippar; höst/vinter 2010 samt vinter/vår 2012.
Det som fick mig att börja kämpa var mina fina klasskompisar. Att inte få gå ut gymnasiet tillsammans med dem fanns inte på min karta, att återigen sjukskrivas och sedan behöva börja i en annan klass var helt enkelt inte ett alternativ. Och jag ville inte missa en sekund av sista tiden tillsammans innan studenten. Så när min läkare mer eller mindre sa att jag skulle behövas läggas in om jag gick ner ett gram till insåg jag att det inte var värt det. (och även första gången när jag var sjukskriven var det tanken på att missa för mycket och behöva gå om som gjorde att jag tog mig tillbaka).
Jag har inte varit inlagd, även om det var väldigt nära nu i våras. Sjukskriven var jag vintern 2010 då jag gick i dagvård.
Sjätte utmaningen
Idag åt jag jordgubbar och glass.
Det var gott.
Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns
Ibland gör det bara så himla ont.
Ett mörker.
Slutar finnas, tänka, känna.
En kvävande känsla, tryck över bröstet.
Andas.
Som att drunkna inifrån och samtidigt falla utan att veta när man kommer landa.
Det enda man kan göra är att kapitulera,
och låta sig slukas.
Sommardag och en femte utmaning
Idag har jag lärt mig HLR, haft partystrumporna, ätit lunch på mammas jobb och druckit juice i solen med en av mina bästaste vänner.
Glad och peppad på sommar/friskhet/frihet och livet i allmänhet gick jag sedan och spontanköpte lite RIKTIGT naturgodis, alltså med choklad! inga vanliga nötter här inte. Det fick aggera mellanmål och veckans första utmaning. Gott var det och det känns himla bra. Jag är så himla bra. Tips till er där ute som är i liknande sits som jag; utmana! våga! det går, trots att det känns omöjligt och skitläskigt.
Eftermiddan har spenderats i solen med jordgubbssaft och en bok och jag hoppas att sommarvärmen är här för att stanna.
The only thing that was ever ugly about me, was you
Många av er har säkert sett denhär tidigare. Men den är värd att se igen. Och igen. Och igen.
När jag såg den första gången hade jag inte en tanke på att bli frisk och den berörde mig därför knappt.
Idag är det dock annorlunda. Idag går den rakt in i hjärtat. För idag pågår kampen om att få livet tillbaka, en kamp jag förövrigt vägrar förlora.
Fjärde utmaningen
Del av dagens frukost innehållandes bland annat banan. Ytterligare en sak att pricka av från förbjudetlistan och planen med två utmaningar per vecka har hittills fungerat alldeles utmärkt.
En tredje riktig utmaning
Igår åt jag pasta med hemgjord pesto och grillad aubergin och jag vet inte hur länge sedan det var jag åt pasta senast, antagligen månader, men himla gott var det. Moaha, jävla demon, jag gjorde det!
Some dreams you have to let go
Jag är inte frisk, inte än.
Jag mår bra mycket bättre än för två månader sedan då jag skakandes av gråt skrek att jag inte orkade mer.
Jag kan nu bre en macka utan att ögonen tåras, jag väger inte längre upp salladsblad på matvåg, räknar varenda liten kalori, blir utmattad av att gå upp för en trappa eller får panikångest om maten ligger fel på tallriken.
Jag kan skratta igen, tanken på att äta gör mig inte längre skräckslagen och jag kan känna att livet är värt att leva.
Fysiskt har jag kommit en bra bit på väg, men saken är den att det, att äta, vikten, bara är en väldigt liten del av allt.
Jag mäter fortfarande ibland upp frukostyougurten med dl-mått för att det inte ska bli för mycket, har en lång lista på saker som jag helst undviker att äta då de är för jobbiga och en näst intill ännu längre lista på saker som är helt förbjudna (men som jag nu sakta men säkert börjar pricka av!).
Ångesten håller mig ofta vaken om nätterna, när jag ska äta själv funderar jag ofta på att skippa, och jag kan stundtals sakna den sjukaste tiden, mitt sjukaste jag, så att det gör ont och tanken på att jag aldrig kommer vara där igen gör mig ibland alldeles kall.
Jag är inte frisk, men jag har kommit en bit på väg.
Det är nu, nu när maten och ätandet har börjat fungera, som det verkligt svåra börjar; att försöka reda ut tankarna, minska ångesten, hitta ett sätt att slippa fundera så himla mycket och hela tiden, och framförallt komma på hur jag ska få anorexin att försvinna helt, eller iallafall så mycket som det går, så att den, till skillnad från förra gågen, inte kommer tillbaka.
Jag mår bra mycket bättre än för två månader sedan då jag skakandes av gråt skrek att jag inte orkade mer.
Jag kan nu bre en macka utan att ögonen tåras, jag väger inte längre upp salladsblad på matvåg, räknar varenda liten kalori, blir utmattad av att gå upp för en trappa eller får panikångest om maten ligger fel på tallriken.
Jag kan skratta igen, tanken på att äta gör mig inte längre skräckslagen och jag kan känna att livet är värt att leva.
Fysiskt har jag kommit en bra bit på väg, men saken är den att det, att äta, vikten, bara är en väldigt liten del av allt.
Jag mäter fortfarande ibland upp frukostyougurten med dl-mått för att det inte ska bli för mycket, har en lång lista på saker som jag helst undviker att äta då de är för jobbiga och en näst intill ännu längre lista på saker som är helt förbjudna (men som jag nu sakta men säkert börjar pricka av!).
Ångesten håller mig ofta vaken om nätterna, när jag ska äta själv funderar jag ofta på att skippa, och jag kan stundtals sakna den sjukaste tiden, mitt sjukaste jag, så att det gör ont och tanken på att jag aldrig kommer vara där igen gör mig ibland alldeles kall.
Jag är inte frisk, men jag har kommit en bit på väg.
Det är nu, nu när maten och ätandet har börjat fungera, som det verkligt svåra börjar; att försöka reda ut tankarna, minska ångesten, hitta ett sätt att slippa fundera så himla mycket och hela tiden, och framförallt komma på hur jag ska få anorexin att försvinna helt, eller iallafall så mycket som det går, så att den, till skillnad från förra gågen, inte kommer tillbaka.
En andra utmaning
På min studentdag bestämde jag mig för att visa mamma, alla andra och framförallt mig själv att jag kan, och åt en liten bit chokladtårta.
Njöt och skrattade anorexin rakt i ansiktet. (Jag åt en chokladpralin i Bryssel för nästan tre månader sedan, innan dess var det vid jul jag senast åt något så läskigt. Så ja, det var ett tag sedan).
Sista dagen och en första utmaning
jätteglad/rädd/pirrig/ledsen/förväntansfull osv..
Idag åt jag min allra första riktiga skollunch på nästan ett år, och även min allra sista någonsin. Tänkte att det kunde få bli ett bra avslut, och det gick förvånansvärt bra, förvisso endast grönsakssoppa, men ändå! Känns bra att jag gjorde det. första utmaningen; check!
Hela dagen, sista skoldagen (åh!!) har jag pendalt mellan hopp och förtvivlan, inom loppet av tre minuter sisådär 18 gånger. Kan. inte. fatta. det. fast nästan hela tiden med en underton av glädje, tror jag, pirrig förväntan. Åh, att känna riktiga känslor igen om än väldigt svagt, bara det känns som ett steg i rätt riktning, ett kvitto på att jag är på rätt väg
men studenten hörrni. imorgon.
och ute en stilla sommarkväll.
