Klara Nilsson

Vardagen flyter på, bra dagar varvas med dåliga dagar. Att jobba på dagis med små barn som visar uppskattning gör mig varm och ger mig annat att tänka på och att jobba som konståkningstränare ger mig lyckorus. Fint. Men vissa dagar infinner sig ångesten redan när jag vaknar och dessa dagar har jag inte ens ork att koka kaffe utan ligger mest under en filt, låter tiden gå och undrar hur jag någonsin ska orka något annat än ingenting.

 

Jag kan äta igen och räknar inte längre kalorierna i varenda liten gurkbit, och det är så himla obeskrivligt skönt. Anorexin börjar äntligen bli svagare, och nu är det den som tynar bort och inte jag. Men samtidigt är jag rädd för att falla tillbaka. Hur konstigt det än låter saknar jag att vara sjuk så mycket att det gör ont ibland, matångesten som varit borta ett tag nu har återigen börjat smyga sig på ibland då och då och jag känner igen de tidiga små små små varningssignalerna. Men jag tänker inte låta mig själv falla igen. Jag har äntligen påbörjat samtalsterapi, ska göra allt jag kan för att bli av med demonerna en gång för alla och hoppas att jag ska kunna lära mig att må bra igen. För det är så mycet jag vill göra och jag vill alltid må så bra som jag gör de bra dagarna. Livet väntar liksom inte.