In restless dreams I walked alone

Just nu går det faktiskt väldigt bra, jag kan skratta på riktigt och det känns ofta okej. Ofta. Inte alltid. Det är konstigt hur man redan efter bara två veckor kan sakna känslan av total orkeslöshet, totalmörker och en inombordssmärta större än vad som kan skrivas med ord. Kanske för att det iallafall var känslor, för trots att jag nu ibland kan känna något som jag tror är glädje känns det ibland mest tomt, likgiltigt, avstängt. Och det är läskigt, för jag är här men ändå inte och livet väntar liksom inte på att man ska hänga känslomässigt med och jag kan knappt minnas vad jag gjorde för en vecka sedan. Och trots att jag saknar det förundras jag samtidigt över just det faktumet. För knotiga knän, förstora byxor i storlek XXS och att vara millimeter från att nå runt med en hand runt sin överarm, allt det man trodde man skulle bli lyckligare av, betyder ingenting när man mitt i det inser att man inte vill leva längre. Jag mår idag bättre än vad jag gjort på länge, och ja det går som sagt oftast bra. Men ibland gör det fortfarande bara så himla ont och det är då som att hålet jag börjat laga öppnas upp igen och jag undrar hur jag någonsin ska kunna laga det helt.


Kommentarer
Postat av: m

Om man inte ser meningen att leva för sin egen skull kan man alltid leva för någon annans skull.

2012-05-24 @ 20:11:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0