Klara Nilsson

 

 

Alcudia. 

Såhär såg frukostutsikten ut varenda dag och kaffe i spansk morgonsol kan ju vara bland det bästa som finns.

 

 

Vi har varit på stranden och solat läst sovit och badat.

 

 

Lite såhär gick jag klädd, för det var himla varmt.

 

 

Favoritrestaurangen som låg vid hamnen och serverade världsgod sangria och grillad bläckfisk.

 

 

Vi var på marknad i gamla stan och jag fyndade en plånbok och ett armband.

 

 

Vi besökte en nationalpark och skådade fågel och åt björnbär.

 

 

Tredje dagen åkte vi på svindlande kringelkrokelvägar till den nordligaste punkten och där var det otroligt vackert.

 

 

 

 

 

 

Sommarbär från trädgården och egenkomponerad müsli.

 

De senaste utmaningarna stavas jordnötssmör, krämig pasta, kex och muffin.

Du tog 23% av den jag en gång var, och fick mig att tappa bort mig själv på vägen.

 

Idag har jag haft på mig bästaste klockan och pappas gamla skjorta, jobbat, druckit islatte i solen men finaste Amanda, ätit vattenmelon på altanen och packat till tonerna av Håkan Hellström. 

 

Åh förträffligt fin dag! Kände mig så glad och peppad efter jobbet så jag bestämde mig för att idag var en alldeles utmärkt dag att premiärutmaningsfika. Mellanmål i form av en chokladmuffin, med mamma som sällskap. Mysigt och den var så himla god och det känns så himla bra! Anorexidemon släng dig i väggen, jag kan och vill och FÅR fika och njuta, precis som alla andra! Jag tar mitt liv tillbaka. Vi var även och såg en fotoutställning på Upplandsmuseet samt inhandlade lite sommarböcker. Det är inte mycket som slår känslan av en, två, tre! nya fina böcker.

 

Nu har jag precis varit ute och sprungit och åh att springa sig alldeles jättetrött och känna blodet pumpa och bara vara i vartenda steg, varenda sekund. och sedan när man kommer hem slänga sig i poolen.

"Om man kunde springa utan att bli trött skulle man inte vilja göra något annat".

 

Nu väntar grillmiddag och lite sådant, och solen lyser och om två dagar åker vi och jag bara njuter av att för en gång skull få känna ett litet pirr av lycka.

 

Även idag har det regnat och det känns som att sommaren kommer försvinna redan innan den ens har börjat.

Men just de senaste dagarna gör det inte så mycket. För när jag slutat jobba sörplar jag te, läser min bok, bläddrar i gamla Elle, sover på soffan och drömmer mig bort och längtar tills på fredag då vi åker till ett soligt Spanien.

Att äta surdegsmackor till frukost och ceasarsallad till lunch.

 

Att springa i regnet (♥) och sedan bada i poolen.

 

Att premiärdricka kaffe ur lillebrors presentmugg.

 

Att äta massor med vattenmelon och titta på film i sängen.

 

Det är söndag.

Idag har varit en rätt okej dag.

 

Tiden går och jag flyter med. Jobbar och skrattar på dagarna, sover på efermidagarna och tänker på kvällarna.

Är i någon slags mellanläge, varken fysiskt sjuk eller frisk. Vet kanppt vad jag vill/är/känner längre.

Var iallafall på grillmidda hos Tovis igår, och idag har jag fått krama bästaste lillebror som varit borta i tre veckor samt sett snow white and the huntsman på bio. Den var vacker.

Imorgon tänker jag inte vakna klockan kvart över fem, skönt. 

 

 

Jag har ätit massor av jordgubbar och en varm helgdag hade jag spetsklänning.

 

 

Jag har jobbat och druckit godaste teet som mamma hade med sig hem från Almedalsveckan.

 

 

Jag har även druckit pappas hemgjorda flädersaft på altanen och vin på palermo med finisar.

 

Jag har lyssnat på bästaste Lykke Li under promenader och ångestkvällar och på eftermiddagarna är jag ofta så trött att jag somnar (man blir det av att gå upp 05.15 och jobba i sex timmar).

 

Senaste tiden har inte varit särskilt bra, har varit tillbaka ner i det där jag så förtvivlat försöker lägga bakom mig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag pendlar mellan att äta och att inte äta, planera viktnedgång och tänka friskhetstankar. 

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ner igen eller fortsätta kämpa.

Eller, det är klart jag vill bli fri och frisk och lycklig, men jag är bara så himla trött.

Trött på att inte känna, trött på rivande ångest, trött på att inte kunna somna om nätterna.

Nu är jag tillbaka på rätt väg igen, tror jag, men känner liksom ingen riktig kämparglöd.

Saknar att vara smal och sjuk så obeskrivligt mycket.

Är i ett känslomässigt ingemansland, och vet inte riktigt vad jag ska göra för att komma härifrån.

 

 

 

 

Idag efter jobbet handlade jag jordgubbar och sedan åkte jag och pappa på loppisäventyr, lyssnade på Håkan och fyndade en muminmugg. Gick en promenad och ute luktar det sommar; nyklippt gräs och mogna smultron, vindarna är varma och kvällssolen är sådär fin den bara är på sommarhalvåret.

När jag läser att det jag skriver är peppande och stöttande blir jag alldeles varm.

Ni är så fina allihopa.

Och jag önskar att jag var ens hälften så stark som ni säger att jag är.

 

 

För ett tag sedan åt jag en väldigt god, och rätt orange, frukost.

 

♥

 

Idag var första dagen på sommarjobbet på sjukhuset och det var rätt kul trots att tiden mest gick till att skrubba sängar. Sedan spontanåkte jag till luthagen för lite mys med fina filurer i gröngräset och nu har jag precis varit ute på en liten första springrunda. hejhej noll kondition, men inte så konstigt om man tänker efter. Borde kanske nog egentligen inte, men himla härligt var det. Nu ska jag hjälpa pappis med middan, till tonerna av Paul Simon, musik till matlagning; standard.

I veckan som gått har jag prickat av mörk choklad, ostkaka och restaurangmat. woop.

Fick några frågor av en fin tjej som jag tänkte svara på;

 

Vad går du i för behandling om du gör det.
Hur länge har du varit sjuk?
Vad fick dig att börja kämpa? Har du varit inlagd?

 

Just nu går jag inte i någon behandling. Har dock regelbundna läkarbesök och ska snart på ett första gruppsamtals-möte.

Jag har varit sjuk av och till i lite drygt tre år. Har haft två rejäla dippar; höst/vinter 2010 samt vinter/vår 2012.

Det som fick mig att börja kämpa var mina fina klasskompisar. Att inte få gå ut gymnasiet tillsammans med dem fanns inte på min karta, att återigen sjukskrivas och sedan behöva börja i en annan klass var helt enkelt inte ett alternativ. Och jag ville inte missa en sekund av sista tiden tillsammans innan studenten. Så när min läkare mer eller mindre sa att jag skulle behövas läggas in om jag gick ner ett gram till insåg jag att det inte var värt det. (och även första gången när jag var sjukskriven var det tanken på att missa för mycket och behöva gå om som gjorde att jag tog mig tillbaka).

Jag har inte varit inlagd, även om det var väldigt nära nu i våras. Sjukskriven var jag vintern 2010 då jag gick i dagvård.

 

 

Seglingssemestern blev kort men fin. Har mest läst, ätit jordgubbar och gjort ingenting, och åh vad jag trivs bra på sjön.